INSÄNDARE. Fortsatt skattefinansiering krävs om vi i framtiden ska ha både gamla och nya förmågor som kulturarbetare i Sverige. Nu har vi en regering som inte ser kulturens värde mer än i hur mycket den kostar och där inte ens kulturminister Parisa Liljestrand (M) verkar ha viljan att slåss för en rimlig kulturbudget, skriver skådespelaren och dockspelaren Annika From Borg.
Detta är en insändare i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
Följ dina intressen
Nyhetsbrev
Logga in
Skapa konto gratis
Det är dags att påminna oss om vad som gör livet värt att leva. Gemensamma upplevelser, musik, poesi, berättelser, konst, teater och film. Kultur förgyller tillvaron och behöver få möjlighet att blomstra i stället för att huggas ner, även om den inte kan bära sina egna kostnader.
Vinsten är att det i slutänden sparar samhället pengar. Vi vill ju även i framtiden ha människor i vårt samhälle som är engagerade i sin omvärld, visar empati för sina medmänniskor och har ett rikt inre liv i hela sitt liv.
– Jag är skådespelare och dockspelare.
– Kan du leva på det?
Det har jag kunnat svara ja på i många år, mer än 30. Men hur framtiden ser ut är oviss. Då menar jag inte för mig specifikt, utan för kulturarbetaren i stort. Vi har en regering som inte ser kulturens värde mer än i hur mycket den kostar och där inte ens kulturminister Parisa Liljestrand (M) verkar ha viljan att slåss för en rimlig kulturbudget.
Hon får rätta mig om jag har fel, men i de uttalanden hon gör offentligt hör jag inte någon kampvilja för kulturen. Nu senast på Göteborg filmfestival raljerade hon över att vi kulturarbetare kräver att kulturbudgeten ska räknas upp per automatik och att andra kulturministrar har varit tjenis och framställt sig som kulturens företrädare i regeringen. Är inte det exakt vad en kulturminister borde vara? En företrädare för kulturen.
En annan händelse vid en invigning var på Nationell scenkonstbiennal för barn och unga (Bibu) i fjol, då hon på fullt allvar står och säger att det är viktigt att barn får möta kultur, men att ”vi måste hjälpas åt”. Där sitter vi i en sal full av professionella kulturarbetare som vet att livet inte kan planeras efter de stora inkomsterna, utan det är utgifterna vi kan påverka. Men det finns gränser även för oss.
Vi ser hur teatrar tvingas lägga ner för att de inte klarar hyran eller för att de inte har råd att anställa skådespelare, ens med minimilön. Ett ensidigt hjälpande låter det som. Har alla verkligen behov av kulturupplevelse
