Psykossjuka Robert: ”Där och då finns inte sjukdomen”    

Vid Stadshuset i Stockholm stannar förbipasserande till och plockar fram sina mobiltelefoner för att fånga ögonblicket. En teatergrupp har klivit in i sina roller och rör sig rytmiskt till musik framför publiken.

– Där och då finns inte sjukdomen, säger Robert Wallin, en av deltagarna i teaterensemblen.

Allt fler människor samlas runt den provisoriska scenen vid Stadshuset i Stockholm. Leenden sprider sig bland publiken.

– Först tyckte jag att teatern verkade larvig och tramsig, men efter uppmuntran från min sjuksköterska bestämde jag mig för att ge det en chans. Sedan dess har jag aldrig tackat nej till teatern, säger Robert Wallin.

Det finns en sak som deltagarna i teatergruppen har gemensamt.

Psykos.

Men hur hamnade Robert Wallin på trappan till Stadshuset?

Vi spolar tillbaka tiden till hösten 2023. Då drabbades han av en psykos, sannolikt utlöst av en kombination av hög stress och en stroke.

– Under den tiden tog jag med mig jobbet hem, skippade vilopauserna och luncherna, och sov inte på nätterna. Det blev som att vara i en trans – allt handlade om att jobba och prestera, säger han.

Isoleringen under coronapandemin förvärrade hans mående. Hans tidigare arbetsplats hade då bytts ut mot hemmakontoret.

– Min kropp blev stressad av att inte ha en kollega eller någon annan att prata med när jag mådde dåligt. Jag blev väldigt självcentrerad och fick en känsla av att ingenting skulle ordna sig – det kändes utelämnande och blottande, säger han.

När Robert Wallin fick kontakt med vården var han till en början ovillig att ta emot den hjälp som erbjöds, men med tiden började han släppa på tyglarna.

– Förut handlade allt om att jobba och prestera utan sömn, under alla dygnets timmar. Här var det någon som sa till mig: ”Nu är det dags att lägga ned det här och vila”.

När han gick i öppenvården hörde han för första gången talas om teaterprojektet, som såg dagens ljus 2018.

Nu, sju år senare, finns projektet på tre mottagningar i Stockholm och erbjuds till personer som behandlas i öppenvården för psykos. Konceptet är enkelt – patienter och vårdpersonal skapar tillsammans en teater.

– Det finns bara en regel i grupperna: allt är rätt, inget är fel. Det ska inte finnas press eller krav, men samtidigt måste man vara beredd att ge något till teatern, säger Emma Lundenmark, teaterpedagog, som driver projektet och leder teatergrupperna.

Tillbaka till trappan vid Stadshuset.

Robert Wallin, som till en början var skeptisk till både vården och teatern, låter sig inte hindras av osäkerheten. Nu sträcker han ut armarna lite extra.

– Här finns inga begränsningar. Här är du i ett tryggt sällskap. Ingen vill mig något ont – det är en plats där jag kan rehabilitera mig själv, säger han.

Augustine, som egentligen heter något annat, är i samma teatergrupp som Robert Wallin. Hen tar på sig en mask och ansluter sig till gänget. Teatern har varit en viktig del av Augustines liv sedan den dag hen fick nys om den under sin behandling för psykos.

– Det handlar inte om prestation, om att vara frisk eller sjuk, utan om att skapa något lekfullt och magiskt tillsammans i stunden, säger Augustine.

Ytterligare en deltagare, David Holmer, kommer från en annan mottagning och teatergrupp än Augustine och Robert Wallin. Han glider in i rörelserna med självklarhet.

– Teatern är lättsam och lekfull. Långsamt kan jag bearbeta mig själv – och de jag har runt omkring mig, säger han.

Simon Cervenka, professor och överläkare i psykiatri, förklarar att genetiska faktorer utgör en betydande riskfaktor för att utveckla psykos. Det samspelar med olika miljöfaktorer, exempelvis droger, traumatiska upplevelser eller social isolering.

Personen kan ha en förvrängd verklighetsuppfattning, föreställningar om att vara övervakad eller höra röster – men symtomen kan också se helt annorlunda ut.

– Det går inte att säga att det är en enhetlig sjukdom. Det handlar snarare om ett spektrum av tillstånd med olika uttryck och svårighetsgrad som i dag samlas under samma etikett, säger han.

Att insjukna i en psykos som ung kan vända upp och ner på livet och få allvarliga konsekvenser, vilket gör tidig behandling avgörande, säger Sabina Bonde, överläkare och specialist i psykiatri vid en mottagning för psykossjukdomar och delaktig i projektet.

– Psykossjukdom innebär ofta en stor kris både för den drabbade och för närstående som påverkas i hög grad. Det finns också en risk för stigma och exkludering från samhället, arbetsmarknaden och andra sociala sammanhang, säger hon.

Självstigma innebär att personer med psykos och schizofreni själva har låga förväntningar på att kunna få ett bra liv igen och att den egna självbilden förändras till följd av diskriminering och fördomar i samhället.

– Svårigheterna kan vara stora för vissa, men unga personer som får de här symtomen får inte bli berövade på sitt hopp, säger Simon Cervenka.

Robert Wallin, Augustine och David Holmer kan alla känna igen sig i skammen och stigmat som omger diagnosen.

– Innan hade jag flera negativa föreställningar om mig själv och personer som lever med psykos. Men det blev helt annorlunda med teatern. Här får jag i stället möta andra balla, smarta och roliga människor som jag verkligen ser upp till, säger Augustine.

Robert Wallin instämmer:

– Man läser om det överallt – har man haft en psykos, ja då är man farlig eller någonting. Till slut börjar man tro på det själv.

Det är viktigt att vi ger en mer rättvisande bild av diagnoserna, enligt Simon Cervenka, för att motverka det stigma som fortfarande finns. Han berättar att en betydande andel av de drabbade kan nå ett positivt utfall över tid – med förbättrad livskvalitet och ökad glädje.

– Det finns en utbredd missuppfattning om att en sådan diagnos innebär en livslång katastrof. Men så behöver det inte alls vara, säger han.

I linje med tidigare forskning har teaterprojektet visat sig stärka patienternas självkänsla, berättar Eva Hallgren, doktor i drama och lektor vid Institutionen för ämnesdidaktik, som under 16 månader studerat teatergruppen.

– Här är det dessutom en ännu större sak om du varit isolerad utan socialt nätverk, och sedan blir en del av en grupp som litar på det du gör och du litar på vad de gör, säger hon.

Detta teaterprojekt är unikt i bemärkelsen att både patienter och personal deltar på samma villkor. De tidigare hierarkierna och maktpositionerna försvinner, berättar Åsa Stevenson, sjuksköterska som är med i teatergruppen.

– På teatern får jag visa mer av mig själv, vilket är något man inte ska göra som sjuksköterska. Där är vi på samma nivå, och det har varit väldigt värdefullt, säger hon.

Men metoden har inte bara mötts av nyfikenhet, utan också av skepsis inom vården.

– På andra mottagningar har jag upplevt att man varit rädd för det okända, och svaret blev alltid nej på frågan om att starta en teatergrupp, säger sjuksköterskan Åsa Stevenson.

Robert Wallin, som innan sin psykos arbetade inom it, vill byta bana. I framtiden drömmer han om att få arbeta med trädgårdar. Augustine har påbörjat en högskoleutbildning. Och David Holmers vän och hans dotter kom och såg en av teaterföreställningarna.

– Man måste våga erkänna för sig själv att det inte är ett problem som inte går att lösa. Det är en viktig pusselbit för att kunna gå vidare i livet, säger Robert Wallin.

Sabina Bonde, som tidigare saknade erfarenhet av att använda kultur som verktyg inom vården, ser potentialen i hur det kan bredda perspektiven och öka förståelsen för hur det är att leva med en psykossjukdom.

– Det visar också värdet av att arbeta avstigmatiserande och att fokusera på vad personerna kan göra, snarare än på vad de inte kan, säger hon.

Teatern kan vara en väg ut för många patienter som ofta kämpar med isolering och svårigheter i sociala sammanhang.

– Erfarenheten från teatergruppen visar att deltagandet ofta leder till att man vågar ta fler steg ut i andra sociala sammanhang än vad man vågade innan, säger Sabina Bonde.