En del menar att ”livet som pågår” är den finaste hyllning de döda kan få. Men kyrkogården är inte till för de döda.
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
- Följ dina intressen
- Nyhetsbrev
De två prästernas berättelse låter så sympatisk till en början. De hade ett långt samtal om sorgen i att den ene skulle till att begrava den andres bäste vän. Efteråt satte de sig i solen utanför församlingshemmet med varsin pizza. Knäckte en öl, och en till. Inte det mest omdömesgilla kanske. Men fortfarande inom förståelighetens hägn.
Det är svårare att följa med i det som hände sedan. Plötsligt dök nämligen det Göteborgsbaserade coverbandet Svartbjörns kompani upp. De riggade för konsert, och drog i gång: Det är oklart vilka låtar som spelades, men enligt bandets Instagramkonto består repertoaren vanligen av Ebba Grön, Metallica, Nationalteatern och Eddie Meduza.
Och detta var alltså vad som sedan mötte kyrkogårdens besökare: två präster som satt och ölade, invid en stor döskalle i frigolit, till tonerna av ett rockband, alltihop höljt i dimman från en rökmaskin.
Och detta var alltså vad som sedan mötte kyrkogårdens besökare: två präster som satt och ölade, invid en stor döskalle i frigolit, till tonerna av ett rockband, alltihop höljt i dimman från en rökmaskin.
Någon anmälde det hela till kommunen, och prästerna fick en erinran från stiftet. Det tycker den ene är alldeles för hårt. ”Hur ska vi kunna leva ut våra liv som människor?” frågar han sig i P4 Göteborg (28/4).
Men det här handlar så klart inte om att präster beslås med ofrihetens bojor.
Var sak har sin tid, som det stod i en bok någon gång. Och plats, kan man tillägga med viss skärpa. Man åker inte pulka invid gravarna, för att ta en debatt som återkommer vinter efter vinter. Inte heller sitter man där och ölar, eller drar i gång en rockkonsert.
Många försvarar sina gränslösa tilltag med att ”livet som pågår” är den finaste hyllning de döda kan få. Men kyrkogården är ju inte till för de döda, utan för de efterlevande; detta är det lilla rum som finns för deras minnen och sorg. Det är inte en allmän grönyta, vilken som helst.
Nog säger det väl något om vår samtid ändå, att till och med präster kräver att få förverkliga sig där numera?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Locket på räddar inte polisen efter mordet på Mohamed
