En ny hemsida samlar in svenskarnas förslag på vad som borde ingå i den så kallade kulturkanon. Jag lutar alltmer åt att hela projektet är ett performanceverk, skriver Kristofer Ahlström.
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kristofer Ahlström
Text
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
Följ dina intressen
Nyhetsbrev
Logga in
Skapa konto gratis
Redan när det tillkännagavs att historieprofessorn Lars Trägårdh skulle sätta samman en svensk kulturkanon föreföll uppdraget omöjligt. Och det blev omöjligare och omöjligare. Inte minst Trägårdh själv verkar ha insett det.
Kanon växer sig bredare för varje dag, prefixet ”kultur” har blivit konturlöst. Hans idéer förändras allt eftersom tiden går. Deadline i augusti har han på förhand ifrågasatt.
I ett drag som gnistrar av Trägårdhsk statsindividualism ska medborgarna nu skicka in egna bidrag.
Det är inte bara en spagatbravad där kanonordföranden lyckas stå med ena benet i vänsterns tjat om rik mångfald, och det andra i högerns hat mot konsensuskultur.
Det är därtill en ”show, don’t tell”-manöver som verkligen demonstrerar vilken spretig, privat angelägenhet en kanon är. Och så är det ju underhållande att se folkets försök att fixera en ”svenskhet”.
Eller vad sägs om dessa inkomna förslag: lösgodis, Gais, ”Drakar och demoner”, de olika formerna på lussebullar, Martin Kellermans ”Rocky”, trä smultron på strån, rapparen Greekazo.
Vem har rätt? Om vad? Svaren är ”alla” om ”allt”. Själv skulle jag vilja peta in tacopaj, fuska med vab-dagarna samt den Per Svensson-formulerade, unikt svenska uppgivenheten på en iskyld perrong en vinterkväll i Mjölby när en automatröst meddelar att SJ:s snabbtåg mot Alvesta, Hässleholm och Malmö är försenat.
Om kanon ska vara så bred som möjligt, och inte bygga på listor, och inte vara statlig, och inte exkluderande eller polariserande, så är detta lösningen: alla ska med, med allt. En kanon omdanas ju över tid, med sin befolkning och dess vanor, och kan på så sätt aldrig låsas fast i listor. Det finns inget oförfalskat, oföränderligt original.
I kritiken av en kanon har vissa frågat sig: Är det ett performanceverk? Jag lutar alltmer åt ett ja. Bli inte förvånad om Trägårdh i augusti slår ut med armarna och förkunnar: Allt är kanon! Alla vinner!
Det vore, helt ärligt, en kanonidé.
Läs fler texter av Kristofer Ahlströ
