Extatisk dans, apokalyptiska profetior och spritdoftande möten med könshårskamning – några av de bisarra inslag som gjort Korpelarörelsen odödlig i Tornedalens minne. Nu skildras väckelsesekten i Jon Blåheds ”Rörelser”, den första långfilmen på minoritetsspråket meänkieli.
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
- Följ dina intressen
- Nyhetsbrev
I 1930-talets Tornedalen, präglat av laestadianismens kärva kristna budskap, blev den finske jordbrukaren Toivo Korpela en populär predikant. Han gav namn åt Korpelarörelsen men det var först efter att han tvingats lämna rörelsen i mitten av 30-talet som de sektliknade och utlevande dragen som gjorde väckelserörelsen ökänd växte fram. Bland annat väntade man på att Gud skulle hämta 666 församlingsmedlemmar i en himmelsk silverark till Palestina innan domedagen utbröt.
Mot slutet av 30-talet styrdes denna väckelserörelse av Sigurd Siikavaara och mötena blev alltmer extrema med extatisk dans, sprit och vad som kallades kamning och pensling. Könshåret på församlingsmedlemmarna kammades för att utröna om de var av den rätta tron. Pensling innebar att de medverkande tog av sig och böjde sig framåt. Sedan penslades könet med en brödpensel, vatten hälldes över stjärtskåran, varefter en person torkade. Siikavaara förespråkade också öppet sex mellan deltagarna under mötena.
Korpelarörelsen var vid den här tiden särskilt stark i Pajala och Tärendö i hjärtat av Tornedalen, där Jon Blåhed är uppvuxen.
– Jag hörde talas om det när jag var liten. Det var lite ”hysch hysch” när barn var närvarande, men jag kunde i alla fall förstå att det var något spännande. När jag själv började göra filmer så hade jag kvar den här historien i tankarna, säger Jon Blåhed.
Regissören är på tillfälligt besök i Stockholm. Han är bosatt med sin familj på Rödön utanför Östersund. Strategiskt placerad mitt emellan storstaden och landets nordliga delar där hans filmer oftast utspelar sig.
Varför tror du att Korpelarörelsen växte fram just i Tornedalen? Kontrasten till den återhållsamma och kärva laestadianismen kan ju tyckas ofantligt stor.
– Ja, jag har tänkt mycket på det. Det finns inte någon enkel förklaring. Med bildspråket i filmen har jag velat visa hur isolerad man var. Men det fanns också många olika strömningar. Som det sägs i filmen; man var antingen laestadian, nazist eller kommunist. Människorna där kände sig inte hemma någonstans riktigt, varken som en del av Sverige eller Finland. Med så mycket fattigdom fanns en längtan efter att hitta en genväg till någonting lyckligare, något att tro på.
Jon Blåhed gör jämförelsen med extrema rörelser och politiska åsikter i vår tid.
– Ofta händer det i samhällen som känner sig lite utanför eller förbisedda.
Det första intrycket av Jon Blåhed är att han är tystlåten, kanske blyg och uppfyller den förutfattade bilden av hur en norrlänning ska vara. Men så fort han börjar prata om film ser man att här döljer sig en självsäker och fokuserad filmare som vet att han hamnat på precis rätt ställe i livet. Bara intervjun är klar ska han på en lunch och diskutera ett av de fyra projekten – tre långfilmer och en tv-serie – han just nu skriver på.
Han var redan som barn klar över att han ville bli filmare. Efter en film- och tv-utbildning på Kalix folkhögskola med praktik på Jens Jonssons film ”Ping-pongkingen” följde nya filminspelningsjobb efter var andra. Genom att ha gått den långa vägen i filmbranschen har fått en säkerhet med filmteamet som är ovanlig bland unga regissörer i dag, menar han.
Så länge han arbetat professionellt med film har han drömt om att skildra Korpelarörelsen och har varit rädd att någon annan skulle hinna före.
– Jag förstod också att det här inte kunde bli mitt första projekt. Men för åtta år sedan började jag skriva första utkastet på manuset. Sedan har det förändrats mycket under vägen.
Jon Blåhed har delvis baserat sin historia på Bengt Pohjanens roman ”Dagning; röd!” där de historiska personerna har fått andra namn men Blåhed har i viss grad också skrivit sin egen historia. Huvudpersonen i ”Rörelser” är den gudfruktiga skollärarinnan Rakel, som är inspirerad av Blåheds mormor, som även hon var en övertygad laestadian. Rakel dras mot sin egen vilja in i Korpelarörelsen eftersom hennes man Teodor är den alltmer försupne predikanten som tar församlingen mot allt extremare idéer och excesser.
Det äkta paret spelas av Jessica Grabowsky och Jakob Öhrman, två av Finlands främsta skådespelare. Filmen är till hälften finansierad med finländska pengar och där ser man filmen som sin.
Bild 1 av 2
Redan tidigt i processen var det lätt att få en rad stora namn med, men regissören var ändå beredd på problem när han sedan berättade för skådespelarna att det innebar ett halvår av förberedelser med språkcoach för att uttala replikerna på meänkieli korrekt.
– Jag trodde att folk skulle hoppa av. Men alla var jättetaggade på projektet. Eftersom det här är den första filmen på meänkieli var det viktigt för mig, som kommer därifrån, att kunna komma tillbaka och visa den i Tornedalen och se folk i ögonen.
På förhandsvisningen, bland annat på hemmaplan i Pajala, har mottagandet varit entusiastiskt. I Finland fick filmen strålande recensioner i och har redan gått på bio där i flera veckor. För att inte tala om framgången på Rotterdams filmfestival, där ”Raptures”, som är den engelska titeln, tog hem priset Big screen award.
– Det var ju fantastiskt. Inför prisutdelningen var jag pessimistisk, som jag ofta är, och var helt säker på att vi inte skulle få priset. Trots att det varit en otroligt positiv respons från publiken under festivalen. Inte ens när de började läsa upp motiveringen och de andra sa ”Det är vi!” trodde jag på det. Men det var ju vår film.
Läs mer om film och tv
