Gulliga ”Bob Trevino likes it” sparar inte på tårarna    

”Jag trodde att drama var när skådespelarna grät, men drama är när publiken gråter”, sade regissören Frank Capra en gång för länge, länge sedan. Det är ett ideal att sträva efter. Men det finns gråtattacker man aldrig glömmer, ofta förlagda till slutet. En uppdämd spänning som brister: Emma Thompsons i ”Förnuft och känsla”, Timothée Chalamets i ”Call me by your name” och Robert de Niros i ”Tjuren från Bronx”.

Lily Trevino gråter redan under förtexterna. Hulkande, grimaserande i mörkret, lutad över blåljuset i sin mobil, dit hennes kille har felskickat ett hett efter-sex-sms till någon som heter Heidi. Hon skriver först ett snäsigt svar, sedan ett menlöst och inställsamt, som hon skickar.

Barbie Ferreira gör det där bra genom hela filmen, separerar handlingar från känslor. Hennes Lily går omkring i världen lite som någon som försöker vara normal och trevlig med blod sprutande ur huvudet. Hon är till för allas behov utom sina egna. Hon är personlig assistent åt en kaxig brud med ms (Lauren ”Lolo” Spencer från ”The sex lives of college girls”). Hon förödmjukar sig till stalker-nivå för att få sin narcissistiska pappas (French Stewart) kärlek. Ett psykologbesök slutar med att hon tröstar terapeuten.

När hon i spädbarnssymbiotisk pappalängtan kontaktar en man på Facebook som har samma namn som pappan, talar allt dramaturgiskt vett för att det måste gå illa.

Alla skulle ha blockat henne, lagt benen på ryggen eller utnyttjat läget. Alla utom just denne alternative Bob Trevino (ljuvliga John Leguizamo får äntligen vara så snäll som han ser ut), som lever i ett barnlöst, ömt men sorgset äktenskap och hunsas av en idiotrasistisk chef.

I stället blir de två såta vänner. Bob gör allt en pappa ska göra och som Lilys aldrig gjort: Lagar trasiga saker, campar, lyssnar när hon pratar.

Han behöver någon att ge en hundvalp till. Hon behöver någon som ger henne en hundvalp. Mer är det inte med det

Det är en sann historia, regissörens egen, men den är en osannolik historia för att den är så friktionsfri. Är oväntad vänlighet från en främling är allt som krävs för att en kvinna med livslångt trauma ska få ett nytt liv? Kan man begå en så gränslös handling ostraffat? Lily är som en gullig, asexuell Martha Scott i ”Baby Reindeer”. Det kan verka lite meningslöst nu när den serien finns och går så långt och är så modig.

Man hade också absolut kunna följa Capras råd och åtminstone sparat på tårarna till ett, avgörande ögonblick i stället för att låta dem sippra ut under hela filmen.

Samtidigt är det något befriande med att presentera så allvarliga ”daddy issues” utan att slentrianmässigt översätta dem till sexuella ”issues”. Han behöver någon att ge en hundvalp till. Hon behöver någon som ger henne en hundvalp. Mer är det inte med det.

Överraskningen är att det hemska inte händer. Lättnaden är smittande.

Se mer. Tre andra filmer med John Leguizamo: ”Romeo & Julia” (1996), ”Summer of Sam” (1999), ”Moulin Rouge!” (2001).

Läs fler film-och tv-recensioner och fler texter av Kerstin Gezelius