DN Debatt. ”Vi asfalterar över fälten – och kommer att svälta i krig”    

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har blottat allvarliga brister i vår livsmedelsberedskap. De flesta har insett att vi inte kan vara beroende av livsmedelsimport och att Sverige snabbt måste öka den inhemska produktionen av mat. Det kräver mer mark att odla på. Men i Sverige krymper jordbruksarealen varje år. Just nu bebyggs och asfalteras odlingsbar mark i en takt som motsvarar 5,4 miljoner brödlimpor varje år.

Sveriges livsmedelsberedskap är inte god. Flera myndigheter och statliga utredningar har de senaste åren krävt åtgärder för att stärka robustheten i livsmedelskedjan. I betänkandet ”Livsmedelsberedskap för en ny tid” som kom 2024 skriver man uttryckligen att det brådskar och att åtgärder som stärker livsmedelsberedskapen inte kan anstå.

En sak som inte kan vänta är att stärka skyddet för den svenska jordbruksmarken. Den svenska jordbruksarealen krymper med oroväckande hastighet. Sedan Sveriges EU-inträde 1995 har den svenska åkermarken minskat med nästan 9 procent, eller knappt 240 000 hektar. Merparten har försvunnit som ett resultat av otillräcklig lönsamhet. En annan, och på ett sätt betydligt allvarligare orsak, är att åkermark bebyggs eller asfalteras. Den marken kommer nämligen inte att kunna producera livsmedel mer. De senaste drygt 20 åren har 13 000 hektar försvunnit på detta sätt.

I dag är det kommunerna som genom plan- och bygglagen beslutar om hur markresursen ska användas. Detta är naturligtvis helt orimligt

Flera utredningar har under de senaste åren påpekat behovet att stärka skyddet för den svenska åkermarken. Jordbruksverket redovisade så sent som den 1 mars i år ett regeringsuppdrag i vilket man än en gång kommer fram till slutsatsen att nuvarande skydd för jordbruksmarken är otillräckligt.

I dag är det kommunerna som genom plan- och bygglagen beslutar om hur markresursen ska användas. Detta är naturligtvis helt orimligt, inte minst i ljuset av den senaste tidens omvärldshändelser.

Jordbruksverket föreslår därför att länsstyrelserna, genom en ändring i plan- och bygglagen, redan nu ges rätt att överpröva kommunala planer. På sikt föreslås även att skrivningarna i miljöbalken görs om för att åstadkomma ett starkare skydd för jordbruksmarken.

När regeringen, den 20 mars i år, presenterade Livsmedelsstrategi 2.0 för att öka den svenska livsmedelsproduktionen var det många som blev besvikna. Om jordbruksmarken, själva förutsättningen för att kunna öka produktionen, skriver regeringen endast att ”Man vill se över möjligheten att stärka skyddet av jordbruksmarken”.

Erosion, försaltning och markpackning gör att världens odlingsbara jordar krymper för varje år

Utredning efter utredning har under flera års tid påtalat behovet av att stärka lagskyddet för den svenska åkern. Men regeringen står kvar på ruta ett.

Jord är en förutsättning för liv och uttrycket ”Av jord är du kommen” är inte taget ur luften. Mer än 95 procent av all mat vi äter kommer i grunden från jorden, även animaliska livsmedel. Våra jordar är också en viktig kolsänka och har en livsviktig funktion för att balansera klimatförändringarna. Dels genom kolinlagring via växternas rötter dels genom sin förmåga att svälja vatten vid de allt vanligare skyfallsliknande regn som den globala uppvärmningen skapat. De har också en avgörande roll för den biologiska mångfalden.

Dessvärre förstörs jordar inte bara i Sverige. Erosion, försaltning och markpackning gör att världens odlingsbara jordar krymper för varje år. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO förstörs årligen 12 miljoner hektar på detta sätt.

Till det kommer klimatförändringarna som gör att ytterligare livsmedelsproduktion slås ut i många områden. Samtidigt växer Sveriges och världens befolkning. Att värna de jordar som ännu kan producera livsmedel är därför ett måste.

Jordbruksverket ska till den 15 oktober i år ta fram ett underlag för ”möjliga” ökningar av den svenska livsmedelsproduktionen. I förarbetet till Livsmedelsstrategi 2.0 önskade livsmedelskedjans aktörer tydliga mål för produktionsökningarna. Som exempel nämndes en självförsörjningsgrad på kött om 80 procent medan målet för gröna proteiner för humankonsumtion skulle vara 100 procent. För spannmål föreslogs ett självförsörjningsmål om 150 procent.

En sådan ökning av den svenska livsmedelsproduktionen kräver mer jordbruksareal, inte mindre. En ökning av baljväxtodlingen för humankonsumtion till 100 procent skulle exempelvis kräva en ökning av baljväxtarealen med 8 000 hektar. 100 procents självförsörjning av gröna proteiner till sammansatta livsmedel skulle kräva ytterligare 8 000–12 000 hektar. Om vi ska ersätta den soja vi importerar till djurfoder krävs det ytterligare 140 000 hektar.

En ökad självförsörjningsgrad av spannmål till 150 procent innebär att dagens spannmålsareal ökas med 200 000 hektar. Till det kommer ytterligare spannmålsarealer för att skapa inhemskt foder för en ökad självförsörjning av kött. En ökad produktivitet i odlingen kan förvisso reducera arealbehovet något, men merparten av ökningen kommer att kräva mer odlingsyta.

Omvärldsläget gör att vi inte kan förlita oss på att andra länder ska producera den mat vi behöver för att mätta Sveriges befolkning

Sverige har i dag lite drygt 2,5 miljoner hektar åkermark. Åkermarken har minskat med nära 240 000 hektar sedan 1995 och med över 400 000 hektar sedan 1981.

Omvärldsläget gör att vi inte kan förlita oss på att andra länder ska producera den mat vi behöver för att mätta Sveriges befolkning. I händelse av krig i Sverige eller i vår absoluta närhet kan vi också, som Jordbruksverket påpekar i sin rapport till regeringen, behöva producera livsmedel för att mätta människor på flykt eller för att ge livsmedelsstöd till grannländer som fått sin produktion nedsatt.

Allt sammantaget gör att skyddet för den svenska åkermarken måste stärkas. Och det måste ske nu.

Läs fler artiklar från DN Debatt.